~*~C.e.z.z.y~*~

Drog iväg tidigt i morse till Bollnäs för att giga det sista med Popblåsarna. Det gick såå jäkla bra och jag är så stolt över mig själv så ni anar inte! Att jag vågar göra sådant här är bara magiskt. Shit, vad kul det var!!! :)
Det känns så otroligt skönt att komma över sina rädslor. 
Har ni gjort det någon gång? Vilken rädsla har ni överkommit? :)

Är det några saker i mitt liv som verkligen betyder något så är ett av dem musiken. Det finns säkert miljoner fantastiska musiker ute i världen. Jag skulle nästan vilja påstå(ur min synvinkel) att dem bästa musikerna är de som verkligen lever för det dem skapar ljudmässigt, och då syftar jag på de musiker som inte vill tjäna pengar på det dem gör utan att de helt enkelt brinner för det och bara måste få ur sig det! Det blir överdrivet och underarbetat när musik måste produceras enbart för att "behålla fansen och tjäna stor kovan". Det känns så oäkta.
     Jag förnekar verkligen inte att det finns jättebra musiker som är världskändisar - verkligen inte! - dem finns det massor av. Men vad är då vitsen med att uppträda med t.ex. play-back? Var personen hes den dagen, var han/hon täppt i näsan att det bara blev en blaha-nosal skit så fort en ton skulle tas? Who gives a shit really?
Vi har alla dåliga sångdagar. Jag tror att fansen skulle vänta några dagar på att få höra det dem faktiskt ville höra! Det är en så stor besvikelse som rinner över en när man får veta att bandet/artisten inte spelar live.
Sluta med det hörre ni, sångfåglar!
     Nu ska jag komma till saken ;-) Något mina öron har fastnat för på den senaste tiden är miss Adele Laurie Blue Adkins - artistnamnet är Adele - kort och gått! Jag vet att hon har funnits i ljuset att bra tag, men speciellt på senaste tiden då hon släppte sitt album "21". Hon har en härlig röst, en blandning av hes jazzpop och ballad. Det är som Ben and Jerry's för öronen verkligen!
     Den första låten med henne hörde jag för kanske två år sedan på radion - låten var "Daydreamer". En otroligt fin låt. Texten är klockren och känns magiskt. Den är så uppenbar på något vis. Här är ett smakprov:

" You can find him
Sitting on your doorstep
Waiting for the surprise
And he will feel like he's been there for hours
And you can tell that he'll be there for life

Daydreamer
With eyes that make you melt
He lends his coat for shelter
Plus he's there for you
When he shouldn't be
But he stays all the same
Waits for you, then sees you through

There's no way I
Could describe him
What I've said is
Just what I'm hoping for

But I will find him
Sitting on my doorstep
Waiting for a surprise
And he will feel like he's been there for hours
And I can tell that he'll be there for life"

Vad tycks? =)

Foton tagna av Mari Sarai.











Foton tagna av Andrew Yee.







Foton tagna av Lauren Dukoff.




Hennes senaste platta - "21".

Är hon inte vacker? Riktigt snygg!

Detta är mitt tips till er: Har ni inte lyssnat in Adele - gör det nu!

Hennes hemsida: http://www.adele.tv/

---

Morning!

Just i denna stunden känner jag mig jäkligt hungrig, så hungrig att magsäcken nästan vrider sig helt om för den inte vet vad den skall ta sig till, men jag skall försöka stå ut så jag får till ett blogginlägg i alla fall ;)

Dagen igår började med att jag tog det väldigt lugnt hemma, satt vid datorn, tvättade håret, kollade på TV och lite sådant. Sen var det dags att bege sig till den nya Kulturhus scenen, f.d Folkets hus scenen för att kolla på es07's (som gick ut estetiska i våras) konsertversion av Carmen för det var obligatoriskt.(De hade Carmen som slutproduktion förra året) På en lördag? Jajemän....fråga mig inte varför för det kan jag inte alls svara på.
     Efter att konserten var klar begav jag mig till Söderhamn där jag skulle träffa min halvsyster som jag inte har träffat på ca 14 år. Jag kom fram vid kl 18 och promenerade på hem till min bror, och där satt vi sedan och spelade Mario Cart på hans gigantiska platteve. Min halvsyster kom dit vid kanske halv åtta tillsammans med hennes engelska man Paul och min pappa. Pappa begav sig sedan hem för att fixa mat och för att vi skulle få lite egen tid med dem.
     Jag tror vi alla var nervösa. Eller jag vet det eftersom det var bland det första vi pratade om, och Paul var tydligen väldigt nervös, fast det märktes inte alls, men jag förstår honom. Komma till ett land där han nästan inte förstår något av språket liksom och så där...men men. Det flöt på ganska bra. När det hade gått lite mer än en timme så begav vi oss sedan hem till pappa, och på vägen dit var jag en lite tourguide, visade vart hon hade gått på dagis och vart hennes mamma hade bott.
     Sedan när vi kom hem till pappa så pratade vi ganska mycket, det är en kul och bra erfaranhet att prata massa engelska, speciellt med en äkta Engelsman som Paul. Men det var nog det som gjorde det mest pirrigt också eftersom det är "hans" språk. Men han sa att jag och min halvbror pratade bra så då litar jag på det, haha :) 
     Vi åt i alla fall tacos..mellan 21.30-22.30..det har aldrig hänt förr ;) Så ni kanske förstår varför jag är hungrig nu. Har inte ätit på 12 timmar! Pappa måste vakna snart innan jag dör av hunger..plus att jag inte vill åka hem till Bollnäs för sent heller...!!
     Jag fick en present av henne också, jag blev glatt överraskad. Det var en souvenier men ändå! Väldigt coolt tycker jag, haha! Jag är intresserad av England och speciellt London där min syster nu bor och det har hon gjort sedan i över 14 år i alla fall, orkar inte räkna ;) Presenten var en vit mugg med alla tunnelbanor och tåg i centrala London :D
    

Som sagt så var det väldigt kul och det kändes lyckat i alla fall. Jag menar efter 14 år så kan mycket ha hänt. Och jag hoppas innerligen att hon menade allt hon sa och jag vill självklart inget annat tro heller :) Det känns väldigt skönt att få träffa sin halvsyster. Har ni chansen och träffa någon ni inte träffat på flera år, ta den chansen. Det är så värt det! :')